karppaus.infon arkistoitu foorumi

Tjenare mors! Jag hade tänkt starta en viktjournal här. Jag har haft cravings ett tag och fuskat en del och tänkte att en "offentlig" viktjournal med eventuella kommentarer från andra medlemmar skulle ha funkat som en motivator. Jag fick idag reda på orsaken till mina cravings och pga denna orsak är viktminskning för tillfället uteslutet. MEN!!! Jag har inte fuskat på en vecka nu!!
Tack för ditt svar BM (häftig avatar du har).
Med önskan om en fridfull jul,
Agda
***
Är alltså gravid:) Fortsätter med en mer liberal variant av LCHF.

Det är väl det samma som alltid. Rädslan Man VILL ändra på saker o ting men innerst inne är man RÄDD för det nya som kommer med ändringen.

Man är olycklig för att man är fet..men tänk om man ÄNDÅ är olycklig efter att ha tappat 20 kilo Man förlorar sina "egna lögner" och måste sanningen i ansiktet.

_________________
mutinaa...ei mull mitää asiaa oo
Rakasta itseäsi tänään
-------------------------------------------------------------------------------------
91kg --> 74kg

Tjaa, jag tror det närmast beror på nån sorts lathet eller oförmåga att se stora bilden. Oftast när jag furskar, beror det på att jag i situationen tänker "nå, nu kan jag denhär gången lite vika av", men sen händer det på samma vis allt oftare, och före man märker det så fuskar man oftare än man håller sig till dieten. Man liksom belönar sig, eller va man nu sku kunna kalla det, via fuskandet. "Nog kan du ta en bulle nu när du var så bussig.." Men sen ibland när jag får rätt sorts "drive" på så ser jag liksom längre in i framtiden, och kan i vardagen ställa mig frågan "vad vill du ha mera denhär bullen nu, eller mindre höft nästa månad?". Men det är svårt. Varför det är det, så vet jag inte.

_________________

Har oxå varit rädd för förändringar.. man sjunker så lätt till gamla vanor som ger trygghet.. men nyss började jag fundera på att om man bara kunde låta bli att vara rädd, och försöker att känna sig nyfiken, hurdant skulle det vara sedan när man är smalare...
Önskar dig och alla andra lycka till med projektet

Jag tror att jag använt mat som tröst och ngn slags buffert mot oönskade fenomen i min omgivning. Det är väl det invanda man alltid vänder tillbaka till då verkligheten blir för krass..Inte för att jag har ett dåligt liv eller så men t ex stress eller en längre tids flunssa gör att jag trillar dit igen. Till "tryggheten". Ngt slags regression!?
Men annars tror jag absolut att rädslan för det okända är den stora boven i fuskandet.

Det är synd att man skadar sig själv i detta trygghetssökande. Väldigt ledsamt. Att man de facto är RÄDD för att leva ett liv på samma villkor som majoriteten gör. Jag brukar tänka på min fetma som ett undantagstillstång- som en fas som jag "snart" kommer ur (dock utan att på riktigt göra ngt åt saken innan jag började med lchf)-och detta "sedan när jag är smal..."-tänkandet har lett till att otaliga saker blivit ogjorda, upplevelser blivit oupplevda osv osv. Plus att allt man gör färgas av tjockisidentiteten (allt från studier, umgänge med andra, mitt bröllop o flickans dop då jag bägge gångerna knappt hittade en tillräckligt stor klänning-osv osv i det oändliga-att gå till matbutiken, till postlådan, allt detta blir på ngt sätt solkigt då jag varit medveten om min fetma och skämts över den och mig själv som person.

För du är din fetma. Vet du Emma-hon med det röda håret? Eller Stefan-han med den blå Forden? Eller Agda-den där stora tjejen? Agda har brunt hår och en Honda men det är vikten som är hennes kännetecken, hennes identitet.

Och ÄNDÅ tar man en smörgås till, en halv chokladkaka, en bit kaka eller whatever som finns till buds...Det är ju helsjukt.

Ja detta blev lite väl långt och rörigt (jag skyller på mina gravidhormoner:)) men fan nog kastar man bort sitt liv på detta viktskit. Ursäkta språket.

Och kanske också börja göra sådant som man kunde göra göra om man var smalare, t ex gå på jumppa, till simhallen o dyl. Jag har en väninna som bara blev trött på sitt "sen när jag är smal"-tänkande och började på på jumppa nu i januari. Hon är just under 100 kg och jag lyfter verkligen på hatten för henne för tröskeln att gå på jumppa efter en paus på ca 15 år och med 25+ kilon är inte helt lätt

Det sägs ju att om man utsätter sig för sådant man är rädd för så är man till sist inte rädd mera. Har någon erfarenhet av detta? Jag skulle vilja bli mer aktiv...göra sånt jag gjorde innan jag blev tjock..

Ja där har du rätt i många punkter.

Tidigare var jag också sådan att ville inte gå till simhallen eller stranden.. var så jävla rädd för att någon skulle se mej halvnaken med fläsket och selluliter och allt.
Då var det en dag jag bara gick till simhallen med mamma, till vattenjoggning,
och det var så himla kul att jag var bara besviken på mej själv att inte gjort det tidigare
Sen har jag simmat sådär en gång per vecka, och tänker inte alls på kilona.
Där finns ju stora och små och alla har det roligt
Vattenjoggning är ju ett bra sätt att röra på sej, som gör inte ont eller är för besvärlig för oss stora tjejer.. och killar.

Jag har bestämt att detta år, 2011, är MITT år, jag koncentrerar mej på migsjälv och innet annat.
Gör saker som får mej att må bra. Skit allt annat
Jag har ju en enda liv att leva...

Det låter bra! Du har bestämt dig verkar det som.